Min ambition att ha en engelsk låttitel som rubrik på inläggen lite då och då fortsätter.

Dagens rubrik syftar på känslan som infann sig då mitt högra knä svällde upp efter torsdagens intervaller, det gjorde rejält ont dagen efter och jag såg framför mig hur jag skulle få köra vattenlöpning opch stretching (hu) i 7 månader framöver. Tvingade mig ändå ut på en joggingrunda där jag faktiskt bröt mot min egen regel att om man haltar så ska man avbryta. Min paradoxteori (se nedan) fortsätter att funka då jag kände mig aningen bättre efter passet och i lördags blev det 21km distans som bara gjorde ont första halvan. Idag dryga 3mil med bara lite stelhet efteråt. Parallellen med hejaklacksledaren i "Heroes" ligger nära till hands :)

Paradoxteorin (eller "fight fire with fire" för att få in ännu en låttitel) går ut på att man ska utsätta sig extra mycket för det som skapade obehaget/skadan från början:

 Har man ont i hälsenorna-träna backstudslöpning

Har man ont i ryggen- kör en runda på tempohojjen

Benhinneinflammation- kör mycket distans i tunna skor

Är man bakfull-festa

osv, osv. Det kanske låter som ren idioti eller ett skämt men det har funkat så många gånger för mig nu att jag är ganska säker på att det faktiskt stämmer. Vissa undantag går säkert att komma på; Har man blivit att med ett par fingrar i träslöjden så hjälper det nog inte att kapa fler brädor med bandsågen, ät inte mer av maten som gav dig salmonella och ett besök till hos kvarterets glädjedam lär inte få bort baggen. Men annars ska det funka.

78km och 2 kvalitépass. Superkompenserade och fin nu.

Här skulle jag passa in:

http://www.youtube.com/watch?v=IWJJBwKhvp4