Läget är sådant att jag fortfarande har ont i min ljumske, eller om det är lårets innåtförare eller hamstringen, den har inte riktigt bestämt sig ännu. Vilade från löpningen i onsdags och cyklade och simmade istället, igår var det både simning på morgonen och sen löpning på 12.5an ute på Skuggan på kvällen. Det visade sig att Bambi vägrade springa efter mörkrets inbrott och stannade inne på gymmet, frånsett en liten fjuttig jogg. Jaja, dagens ungdom. Ryktet säger att hon även teamat upp med Alf (a.k.a Olof, Ynglingen/ Södergård den yngre) så att dom kan köra vriststyrka och medicinbollskast tillsammans.

Dagen har annars ägnats åt simning, kolhydratladdning och isande av ljumske. Samtidigt som jag jobbar såklart.

Imorgon kör jag alltså Sörmlands Ultramara, 50km terräng. Jag vet inte alls vad jag har att vänta här, på Ö till Ö fick man liksom hoppa i och kyla ned benen mellan varven och på en Ironmanmara springer man inte så fort. Tävlingen blir också ett tillfälle att testa om min "fight fire with fire-teori" stämmer, dvs man ska under någorlunda kontrollerade former utsätta sig för just det som gör ont, i detta fall löpning. Stämmer teorin så kommer jag vakna upp som pånyttfödd på söndag morgon, stämmer den inte så kan jag öka trycket på simboosten lite till :-) Det som känns lite olustigt är att skadan eller bristningen är ganska ny och det brukar vara smart att ta sig genom den första akuta fasen innan man matar på med mer träning...

 Banprofilen ser ganska utmanande ut. Enligt inside-info från min klubbkompis Fredrika och även vapendragaren Antti så är risken överhängande att man springer bort sig! Det vill jag definitivt inte göra.