De där simpassen på 5000m tidigt på morgonen börjar bli en riktigt dålig ovana. Det är jag, Dave och Lelle som på något sätt trissat upp nivån så att allt kortare än 5000 är ett klart misslyckande. Om någon ger sig för tidigt eller måste iväg till jobbet i tid möts detta ofta av ett föraktfullt fnysande av de andra eller någon halvtyken kommentar om att badbrallorna börjar sitta tight. 5000m är lugnt om man har en bra dag men har man kassa armar någon dag så är det ett 90 minuter långt lidande.

Idag hade Dave fått spel och tyckte vi skulle köra 5000m non-stop (=ganska knäckande). Vi hängde på halvhjärtat i 1700m men sen fick jag ett psykbryt och stannade vid kanten. Lelle var inte sen att stanna heller men Dave fortsatte oförtrutet. INTE bra, Dave är ju den man absolut inte vill släppa iväg träningsmässigt. Därför bestämde vi oss för att sabba passet för Dave genom att jag la mig brevid och störde som fan medan Lelle krafsade honom under fötterna. Kontinuerligt. Henke dök upp efter ett tag och då hade vi verkligen låst in Dave i en fin box och han gav mycket riktigt upp redan någon gång innan 4000m, med kommentaren "moget grabbar, moget".  Sen snacka vi skit i bastun i en kvart. Ett roligt pass! Just det, vi hann träna undervattenssimning och start från pall med. Mycket välgörande.

Men igår kväll hade jag ett väldigt seriöst och bra pass. Efter 45 minuter testcykel hade jag bestämt mig för att springa lite men inte hur långt eller hur snabbt, bara ut och springa. Det kändes superbra direkt och benen pinnade på av sig själva. Jag hade inte ens någon klocka på mig utan sprang på känsla. Ibland kommer man ju in ett sånt där härligt flow när man springer och igår kändes det hur fint som helst. Jag sprang på gatorna för det börjar bli lite tjatigt att springa runt i Lill-jansskogen. Eftersom jag är urkass på den stockholmska geografin tappade jag bort mig ganska snart men sprang bara på utan att bry mig så mycket. Efter ett tag började jag känna mig lite trött och började fundera på hemvägen, letade efter landmärken eller skyltar så jag skulle känna igen mig men det var mest en massa hus överallt. Fick fråga en tant vad området jag var i hette;

-"Viggbyholm", svarade hon.

Jaha, Viggbyholm, det har jag ju aldrig hört talas om. Det visade sig att jag sprungit hur långt som helst i min trance och var en bra bit norr om Djursholm typ! Fatta hur väck en vänsterterrorist som jag måste vara för att sprínga genom Djursholm utan att bli ett dugg uppretad på de dyra lyxvillorna , mercorna på uppfarterna och golfbanor mm mm :-)

Ett bra pass blev det och nu är det fredag.