Tryckte in ett halvhygglo cykelpass idag. 141km på 4 timmar blankt innehållande 5x15min @ HIM-intensitet. Nöjd. Trött.

Igår körde jag en variant på löppass som jag inte gjort på ett tag, nämligen lite halvlångdistans typ 20km med 2x5km tröskel (zon 4) inlagt. En av 5-orna körde jag inne i skogen och gick bara på puls och känsla, pulsen kändes lättpressade och farten hög. Bestämde mig för att köra den andra 5an på löparbanan för att få lite tider och formbesked. Redan när jag närmade mig löparbanan så hörde jag på håll någon som ropade:

-"Kom igen nu Gubbar!" och

"Jobba nu blått!"

Ånääeej, mina antagonister fotbollskillarna. Full match mellan två  lag med killar i 18 års-åldern. Sedvanliga racken med 20-30 drickflaskor på bana 1,2 samt 3. Joggade fram till gubben som antagligen var tränare och frågade om jag kunde springa på innerbanan. Jodå, det gick bra. Det blev 13 varv med kryssande mellan drickaflaskor, en linjedomare som envisade sig med att jonglera med sin lilla flagga på innerbanan och tränaren som hela tiden råkade ta ett steg ut på löparbanan precis när jag sprang förbi. Spelarna hade sina flickvänner (?) samlade i ett av hörnen av idrottsplatsen. Varje gång jag sprang förbi hörde jag ett lätt hysteriskt fnitter, antagligen blev dom upphetsade när dom såg ovandelen av mina bleka lår i de högt skurna slitsarna på mina Stefan Holmsliknande löparshorts.

Eftersom det kändes så lätt (sluttid 17.35 snittpuls 169) så var jag oförbered på att magen skulle vända sig helt ut och in när jag kom i mål och böjde mig framåt. Märkligt att spyan inte ens föregicks av någon form av illamående. En fint tuggad blandning av morotskaka och Brämhults hallonjuice som inmundigats en halvtimme innan passet flöt nu över innerbanan och delvis på mina skor. Fotbollsspelarflickvännerna fick alla sina fördomar om löpare bekräftade. Jag överdrev lite och ragglade med spya i mungipan åt deras håll vilket var till stor munterhet.

Kände mig lite medtagen efter det och och satte mig på en bänk för att återhämta mig innan jag fortsatte passet. En liten kille på 5-6 år gick förbi och tittade på mig med stora ögon och frågade sen sin mamma:

-"Varför gråter den gubben?"

Men hallå liksom,  det är inte så lätt att spy utan att få röda, tårfyllda ögon. Det där med "gubben" är lite mer svårsmält dock.