Senaste inläggen

Av Filip - 21 juni 2009 21:01

Det blev en bra helg, både träningsmässigt och övrigt också. Solen sken för det mesta och alla passen trillade in ganska bra, även om jag fick ändra ordningen en aning. Mest nöjd är jag nog med mina 20km i IM-fart efter ett 4 timmars cykelpass, körde utan pulsklocka och gick bara på känsla för vad som kändes som ett högst behagligt tempo med låg puls. Kollade inte tid och fart förrän jag kom i mål och det visade sig vara 4.11/km som jag bara i en mycket trevlig drömvärld skulle klara att hålla på en Ironman. Kunde knappt ha sprungit långsammare känns det som.


Idag blev det ett tufft intervallpass på Ingarö; 6x30min @ HIM-puls med 3-4 min ståvila. Fick sällskap av en kille från Valhall på två av varven men jag fick ligga i spets hela tiden så det var utan fusk. Snittade faktiskt upp hela passet på 41.2 km/h, vilket är personbästa med marginal. Men när jag kom hem var jag så trött att benen stod rakt ut. Det är väl lite som jag befarat, trycket är bra men uthållighet och åkstyrka sämre.


Nu återstår lite fininställningar av fysiologin på labbet, inget jättetufft men väldigt specifikt och någorlunda mängd. Släpper ordentligt på trycket fr.o.m onsdag så jag får fyra dagar med riktigt lugn träning innan loppet.


Av Filip - 19 juni 2009 14:35

Var uppe kl 05.00 för ett tidigt cykelpass. Eftersom vi har en pigg lite bebis här hemma så hade jag sällskap av både Liza och Love vid frukosten. Mötte sen upp med Dave, Henke och Odd för en cykeltur. Sällskapet skulle leta sig ner i djupaste Sörmland och det var lite mer än vad jag hade tänkt mig så jag vek av vid Södertälje och körde en 14-mila runda själv på södertörn. Ganska bra tryck idag och snittfarten blev för mig goda 34 km/h trots att pulsen låg på skuggsidan av min ironmanpuls.


Ironman France går nästa helg och jag ska testa en omvänd toppning inför det loppet. Jag har lekt lite med olika upplägg sista veckan innan Ironman förrut och jag tycker det funkar rätt bra att köra lite längre och ganska tuffa pass nära tävlingen. Sen har jag inte heller någon djup nedträning att försöka ta mig ur nu heller eftersom träningsmängd och intensitet har varit högst måttlig sista månaden. Så jag kommer köra på bra med full träningsvolym i helgen och göra några mer specifika pass sön+mån+tis och sen släppa trycket de sista 3 dagarna innan skottet går. Ikväll blir det 20km löpning i IM-fart och morgondagen bjuder på ett tufft brickpass. Planerar en bodyslam i simningen på tisdag, siktar på 7000m i våtdräkt.


 Ett misstag jag inte kommer göra om är att göra en traditionell toppning med tuffa VO2max eller syrapass under den sista veckan. Min erfarenhet (uppbackad av viss forskning) säger mig att kroppen väldigt snabbt skiftar från att vara inställd på att bränna mestadels fett och hushålla med energireserverna till att slå om till kolhydratförbränning och laktatproduktion av sådana pass. Detta är vad man brukar kalla "metabolic flexibility" som är egentligen är en smart anpassning av kroppen men som inte fyller någon funktion under ett så långt lopp som en Ironman.  Det gör att man kan känna sig sjukt stark under första delen av loppet men sen rinner krafterna snabbt ur benen när glykogenet sinar och de fettförbrännande enzymer är delvis deaktiverade.


Lite spännande också att tävla i detta tillstånd av underträning. Satt och räknade lite vad jag har för träning i benen nu jämfört med förra året.

I år har jag bara 7st "långpass" på cykel, alla mellan 4 och 5h. Förra året hade jag 26 långpass över 5h, det längsta var på 345km (snittpuls 128).

På simfronten har jag inga pass över 6000m de senaste 3 månaderna mot 6st sådana förra året.

Löpningen däremot ser bättre ut med 12 st pass på 35km eller längre (längsta 47km)  jämfört med 8st såna 2008 (längsta 38km). Rent flåsmässigt känner jag mig ändå i bättre form än tidigare och kan trycka bättre tider i allt utom cykling. Det stora frågetecknet är bara hur kroppen kommer klara att springa en varm mara efter 180km cykling i bergen när jag inte varit ute så länge på något pass ännu???







Av Filip - 16 juni 2009 21:57

Var lite orolig ett tag att formen var på väg helt åt fel håll. Tanken var att Söndagens tävling skulle bli avstamp in i ett sista halvtufft block innan 5 dagars tapering inför IMF skulle ta vid. Jag var helt snurrig och illamående efter tävling och detta fortsatte på måndagen. Dristade mig ändå till en timme simning + 10km löpning på morgonen. När jag sen skulle springa hem från jobbet kom jag bara till Strandvägen innan jag var så yr så jag fick sätta mig på en bänk ett tag. Det snurrade lite väl mycket och jag gick resten av vägen hem. I morse  körde jag ett simpass om 10x250m men efter bara ett par serier svek krafterna mig och jag darrade mig genomresten av passet. Började tänka massa negativa tankar om att det kanske skulle gå kass i Frankrike ändå och "jag måste nog vila" och andra undanflyktstankar.


Skam den som ger sig och Lelle och jag hade redan bestämt att vi skulle köra 12x1000m med 100m gå-vila på kvällen och tanken var att starta passet och se hur det kändes. Återigen visar det sig att man inte ska lyssna på kroppen eller vara "smart". Vi hade satt 3.40 som tid att hålla, vare sig fortare eller långsammare. Ansträngningsgraden var inte mycket värre än att borsta tänderna. Puls 155-160 och snitt 3.39 och inte ens en skara fotbollspelande ungdomar med tillhörande tränare (140kg + med korv i bröd) som la cyklar på löparbanorna och 11-mannamål i kurvan kunde stoppa oss.



Det är tufft att vara musketör.



Av Filip - 15 juni 2009 09:12

Arrangören hade letat fram sin allra mest sadistiska sida när dom la söndagens bana. Distansen var enligt uppgift 1500-44-10.6  men det som var jobbigast var de överjävliga backarna både på cyklingen och löpningen. Efter en minst sagt tung cykling följde en tuff terrängslinga som gick uppför en slalombacke (!) inte en men två gånger. Simningen gick i det friska vattnet i Ånnabodasjön. Jobbigt alltså men vackert och såhär i efterhand en rolig bana. Perfekt som käftsmäll inför IM France om två veckor.


När vi lämnade Stockholm var det +9 grader och hällregn så vi förberedde oss på ren och skär misär. Som en skänk från nedan så slutade det regna precis när vi kom till Örebro och det var faktiskt uppehåll hela tävlingen. Mitt supportcrew Liza och Love var också med. Att tro att Love skulle gilla att vara fastspänd i en barnstol i tre timmar var inte helt rätt, vi hade lika gärna kunnat gå ut i skogen och fånga en vild grävling att ha med oss i baksätet...


Summering av loppet, har inga tider än så nu snackar vi bara känsla.

Simningen: Tog det på inrådan lugnt i starten och fokuserade på navigeringen och att hitta en bra rytm. Trots att det bara var 15 grader i vattnet kom jag snabbt in i en bra rytm och simmade inte mycket längre än jag behövde.  "Kicken" simmade förbi mig efter 100m med sin karaktäristiska six-beat kick med en 8m hög kaskad av vatten bakom. Lite snurrig upp ur vattnet och sen wastade jag lite onödigt mycket tid i transition eftersom min hjälm rullat iväg och stämplingspinnen hade ramlat och gömt sig under min ryggsäck. Tror jag var 9a ur vattnet.


Cykel: Växlade ut med skorna påklippta, det tog sin lilla tid men det är ju så man ska göra säger dom stora killarna. Banan började med en tuff utförslöpa där jag kom upp i 74 km/h. Ett bra tillfälle att utnyttja min dumdristighet för att tjäna sekunder. Riktigt läbbigt att få ett sidvindskast när man ligger i bågen i 70 knyck, var nere i gruset en gång. Uppförbackarna, som ofta kombinerades med elak motvind var just sådär apjobbiga som de ser ut på TdF. Plockade lite tid på Kicken men losade på Stefan A (som ledde). Kändes ok att kliva av cykeln och få snöra på sig löpdojjorna. Jag låg 6a ut på löpningen.


Löpningen: Lite overklighetskänsla i benen, ungefär som dom tillhörde en annan kropp och inte satt ihop med överkroppen. Det gick ändå framåt och efter 2km får jag syn på Kicken och Hilmersson från Triathlon Väst. Passerar Kicken vid 3km och har 100m fram till Hilmersson (och en diger summa prispengar). Tror jag ska dö när jag får syn på slalombacken som ska forceras. Här går det inte snabbt! Äter sakta men säkert ikapp avståndet till Hilmersson. När jag kommer närmare ser jag att den gode Hilmerssom är en man med lätt grånade tinningar. Jaha, ska jag få gubbstryk nu? Sen börjar glykogenmätaren stå på rött och jag kommer inte närmare. Sista kilometern tänker jag att det inte är värt att döda sig för en tredjeplats och börjar titta bakåt och bevaka fjärdeplatsen. Helt aptrött i målet men ganska nöjd med dagsverket som tog mig 2.34h Tappar 2 minuter till Hilmersson sista biten. Antti beware!


Kicken gjorde en bra debut och kom 5a på 2.36 Norman som av någon konstig anledning körde som motionär vann turistklassen på 2.49h som hade räckt till övre halvan i tävlingsklassen. 

Av Filip - 13 juni 2009 18:21

Imorgon åker jag med familj + Nisse "Kicken" till Ånnaboda för triathlon på olympisk distans. Eller som arrangören uttrycker det på sin hemsida: "Banorna kommer troligen inte mäta exakt 5 respektive 10 km, korrekt banlängd kommer att anslås på hemsidan samt vid tävlingsområdet". Härligt. Får jag gissa på en 10,8km lång löpbana? Att Erik Strand har banrekordet på löpningen på blygsamma 40.20 säger en del om backarna och/eller längden. Men det känns som ett fint genrep inför IM France som inte heller är så himla snabb.


Träningen har varit allt annat än hård i veckan, visst har ett par bra pass genomförts men minst dubbelt så många dåliga. Jag vet inte riktigt varför men jag saknar det där fina trycket i kroppen, istället har jag en syrlig och lite svag känsla, framförallt i armarna under simningen. Det går inte särskilt sakta men det är inte den där grymma känslan av bra form i musklerna heller. Hoppas på att en ordentlig bodyslam imorgon kan ställa sakerna till rätta.


Man brukar ju säga att det är bättre att vara 10% undertränad än 1% övertränad men för psyket är det skönare att vara 100% övertränad än 1% undertränad. Det finns inget som skänker sån sinnesfrid som att vara riktigt djupt nertränad.

Av Filip - 6 juni 2009 10:48

Jaha, nu har jag sänkt både frekvens och kvalité på mina rapporter här. Tiden (som dom kallar det) räcker inte till allt, högsta prio är inte direkt att blogga heller.


Träningen i veckan har varit sådär lite medioker; några simpass på morgnarna, ett pass med duathlonintervaller, lite barnvagnslöpning och sånt där men inte det där riktiga pre-Ironmantrycket som man gärna borrar ner sig i så här några veckor innan en tävling. Faktiskt en riktig vilodag i onsdags men det var i forskningsyfte :-) Jag ser det ändå som ett litet experiment, formen är trots allt ganska god. Kanske är inte kopiös nedträning det enda sättet att komma i form? Imorse (start 05.40) fick Henke och jag ändå till ett OK långpass löpning, ca 36.5km med en 5000ing i HIM-fart (19.40) på bana mot slutet.


Som nybliven pappa har jag fått se över mina rutiner ganska ordentligt för att hinna allt som jag hann förrut. Jag trodde först att det skulle bli väldigt jobbigt att orka med allt det där men jag kan nu säga att det faktiskt blivit tvärtom! Love som är ett riktigt spralligt energiknippe smittar av sig med sitt (sen magknipen försvann) härliga humör och de tajta dygnsrutinerna gör att man inte fastnar på några sena uppesittarkvällar. De finns såklart olycksfåglar som säger "vänta bara till han börjar på dagis" eller något i den stilen men jag tycker man hört de där fraserna vad det än gäller och det verkar alltid lösa sig till det bästa ändå.


Jag börjar komma till insikt att barn föds nära fulländade och vår uppgift som vuxna borde vara att förstöra dom så lite som möjligt. Uppfostran i sin ursprungliga mening känns helt meningslöst. Är det alltid sunt att  vara artig mot äldre, respektera regler och inte göra sig besvärlig?  Hur många vuxna börjar t.ex. varje morgonen med ett brett leende 3 sek efter vi slår upp ögonen? Varför skulle jag vilja ändra på något sånt? Tänk om man bara kunde konservera den här inställning och nyfikenheten resten av livet istället för att försöka pressa på dom våran uppfattning om vad som är rätt och riktigt. Det finns ett buddistiskt förhållningssätt som jag skulle översätta som "nybörjarsinne", en sinnestämning där man ska försöka ta till sig nya saker helt utan att lägga in egna värderingar, utan att intellektualisera och utan förutfattade meningar. Något som barn är mästare på. Tänk om en besserwisser som jag skulle kunna tillämpa lite av det där med jämna mellanrum!






Av Filip - 31 maj 2009 12:10

Fortsatte att hålla ången uppe idag. Jag hade räknat med ett vara stel och seg inför dagens pass men isbadandet och kolhydratfrossandet igår gjorde att jag kände mig helt ok. Planen för dagen var att köra 5x5000m på bana med halvkort vila. Dave och Lelle var med så musketörerna var nästan fulltaliga. Farten var tänkt som "marathonfart" fastän ingen av oss sprungit/fullföljt en mara (utan löp+sim innan) i modern tid.


Första gick på 19.38 och kändes så lätt att tanken om att göra passet progressivt växte fram. Gå tillbaka till starten, drick lite och på att igen. 2a la vi på 19.20 och det kändes fortfarande ok. På 3de hetsade jag upp farten lite och vi gick in på 19.15 4de fick Lelle ta hand om och han började tokspringa efter 3 varv. Vi kom i mål på 18.48 typ och vi gnällde lite på Lelle att han förstört passet å tack så mycket ditt spattiga pucko etc etc. Det var inte jättemysigt för benen att köra igång den 5e intervallen och jag kände att jag borde släppa för att inte dö. Men då tänkte jag att om jag ska bryta så ska jag åtminstone spela tuff i tre varv till så jag stack iväg som jag hade eld i baken. Fick en lucka till Lelle men Dave hostharklade sig fast i ryggen. Sen rann bara tiden och varven iväg och plötsligt var vi inne på sista 2 varven. Dave dödsstapplar upp jämsides och förbi och jag börjar snegla bakåt för att hålla koll på Lelle. I mål trillar vi in på 18.17 för Dave och 18.27 för mig och Lelle en bit därefter.


Nedjoggen reducerades till en styltjogg ner till Årstaviken för att svalka de ömma musklerna. Vi var rörande överens om att det (svalkningen) var det bästa vi gjort någonsin.

Skapa flashcards